Winglord – The Chosen One

av Ulf Larsen

Jag har kommenterat Winglords nya skiva The Chosen OneRealisten.se (klicka för hela recensionen).

På senare tid har skinheadmusiken och nittiotalets nationalist-genrer i princip helt försvunnit, åtminstone vad undertecknad kan se, och lämnat ett tomrum efter sig. Det tomrummet har i viss mån fyllts av neofolk-genren (som brukar inkludera obskyra stilar som inte alls har med folkmusik att göra). Det finns dock två problem med neofolk-musiken: (1) Den tenderar att ibland ha pinsamma avantgarde-ambitioner, vilket bara gör den intressant för en liten grupp ”redan frälsta” och därför relativt irrelevant. (2) Den har en negativ och dekadent (i nietzscheansk mening, alltså depressiv och anti-livskraftig) utstrålning, och kan därför vara rent destruktiv i de få fall där den har någon inverkan. Det här gäller givetvis inte för alla neofolk-projekt och jag är medveten om att det är problematiskt att bedöma konst ur ett helt och hållet politiskt-pragmatiskt perspektiv. Men jag hävdar ändå att det är en ganska träffande generalisering av subkulturen.

Nu har emellertid neofolk-projektet Winglord släppt ett nytt album, The Chosen One. Det som först slår mig är den positiva attityden och framtidstron i musiken, och att låtarna är så ”poppiga”.

Annonser