Vikten av framtidstro

Min senaste artikel om Vikten av framtidstro kan bara läsas av prenumeranter på Realisten.se. Klicka här för att prenumerera.

Den forna seden: förfädernas kultur

Läs min recension av Den forna seden på Realisten.se:

Nordens förkristna kultur, inte minst vikingatiden, skildras oftast på ett av två sätt, som till viss del saknar grund i verkligheten: ett förskönande och ett förminskande. Det förskönande perspektivet har sitt ursprung i romantikens lyriska och mytologiska sinnelag, där historien betraktades som något som först och främst ska inspirera och vägleda – en reaktion på upplysningsfilosofins strävan efter visshet och verifierbarhet. Förvisso finns det mycket som talar för det sunda i att inte ha en helt och hållet vetenskapligt objektiv syn på sig själv och sin historia: våra idéer har till uppgift att hjälpa oss överleva, och då kan det ibland hjälpa att minimera det svaga och bara minnas det som är stärkande. Det förminskande perspektivet har i stället sitt ursprung i kristendomen, en totalitär framstegsideologi som betraktar den kristna kulturen som den enda riktiga, och alla konkurrerande kulturer (inklusive de tidigare kulturerna) som barbari.

För att den kristna berättelsen ska stämma, så måste Jesu liv ses som en skiljelinje mellan den barbariska forntiden och den civiliserade kristna tiden, alltså kan man inte ta den förkristna kulturen riktigt på allvar. Den riktiga historien börjar med kristendomen. Och eftersom kristendomen är universalistisk och missionerande, d.v.s. totalitär och imperialistisk, så måste den aktivt bekämpa de tidigare världsåskådningarna. Om man i modern tid har betraktat medeltiden, den tidsperiod när kristendomens dominans var som starkast, som ”den mörka tiden”, så har kristenheten betraktat tiden före Kristus som ”den mörka tiden”.

Problemet med en sådan historiesyn är att den i grunden är etnomasochistisk: vårt eget folk duger inte, det saknar den inneboende kraft som krävs för att bygga kultur och civilisation – därför är vi beroende av upplysning från Mellanöstern. Men det finns andra sätt att betrakta våra förfäders kultur, perspektiv som bygger på en sund självbild men ändå inte tar sig friheter med fakta.

 

Hitlers andra bok

Min recension av Hitlers andra bok (Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål) finns att läsa på Realisten.se.

I populärkulturella sammanhang målas Hitler alltid upp som den store skurken som i princip ensam bar skulden till kriget. Därför är det givetvis intressant att läsa hans egna ord om vilka planer han hade för Tyskland. Med tanke på att det är en skrift om utrikespolitik ger den även en fingervisning om vad Hitler egentligen hade för ambitioner med det som senare skulle bli förspelet till det andra världskriget. Förvisso är detta nedtecknat mer än tio år före kriget och fem år före det nationalsocialistiska maktövertagandet, men det ger oss ändå en inblick i författarens planer. I korthet kan man konstatera att han uppskattar England och den engelska mentaliteten och därför tycker att Tyskland inte bör utmana Englands sjöfarts- och handelsintressen, utan bara rikta sina mål österut för att undvika engelsk fiendskap. Han vill skapa ett förbund med Italien och “den geniale statsmannen Benito Mussolini [som] ådragit sig alla frimurarstyrda staters protest” (s. 183). Han vill utöka det tyska livsrummet, men bara österut, och därför tycker han att det finns all anledning att odla fredliga relationer med England.

Winglord – The Chosen One

Jag har kommenterat Winglords nya skiva The Chosen One på Realisten.se (klicka för hela recensionen).

På senare tid har skinheadmusiken och nittiotalets nationalist-genrer i princip helt försvunnit, åtminstone vad undertecknad kan se, och lämnat ett tomrum efter sig. Det tomrummet har i viss mån fyllts av neofolk-genren (som brukar inkludera obskyra stilar som inte alls har med folkmusik att göra). Det finns dock två problem med neofolk-musiken: (1) Den tenderar att ibland ha pinsamma avantgarde-ambitioner, vilket bara gör den intressant för en liten grupp ”redan frälsta” och därför relativt irrelevant. (2) Den har en negativ och dekadent (i nietzscheansk mening, alltså depressiv och anti-livskraftig) utstrålning, och kan därför vara rent destruktiv i de få fall där den har någon inverkan. Det här gäller givetvis inte för alla neofolk-projekt och jag är medveten om att det är problematiskt att bedöma konst ur ett helt och hållet politiskt-pragmatiskt perspektiv. Men jag hävdar ändå att det är en ganska träffande generalisering av subkulturen.

Nu har emellertid neofolk-projektet Winglord släppt ett nytt album, The Chosen One. Det som först slår mig är den positiva attityden och framtidstron i musiken, och att låtarna är så ”poppiga”.

Vårt fel?

Min översättning av dr Greg Johnsons essä Vårt fel? finns att läsa på Realisten.se. Originalet finns på Counter-Currents.com.

Det nuvarande amerikanska systemet har drivit ner vita födelsetal till en negativ befolkningstillväxt, samtidigt som det översvämmar landet med såväl lagliga som illegala icke-vita invandrare med högre förökningstakt; det främjar raslig integration, rasblandning, antivit diskriminering, mångkultur och mångfaldsdyrkan; det svärtar ner vita bedrifter och sjukförklarar vit stolthet och etnocentrism, medan det underblåser icke-vit förbittring, rättighetskänslor [entitlement] och stridslystnad; och det verkar inte ha några bromsar.

Om dessa livsbetingelser består kommer vår ras att utrotas. Och eftersom folkmord inte bara definieras som att döda ett folk direkt, utan också som att skapa förhållanden som är oförenliga med dess överlevnad på lång sikt, så är det nuvarande systemet inte bara antivit, det är folkmördande anti-vitt.

Ett vanligt förekommande påstående bland rasmedvetna konservativa och vita nationalister är att detta långsamma, antivita folkmord är “vårt fel”, ibland till och med “helt och hållet vårt fel”. För att bara ge två aktuella exempel, så gav Patrick Buchanan sin senaste bok om det vita Amerikas nedgång titeln Suicide of a Superpower , ”En supermakts självmord”; och Alex Kurtagic lär ha sagt, när han talade vid 2012 års American Renaissance-konferens, att ”Västerlandets människa har själv ådragit sig den här katastrofen … Västerlandets människa har blivit sin egen värsta fiende, har öppnar sina gränser mot resten av världen och därmed ’verkat för sin egen nedgång’ “. (För andra exempel, se Tanstaafls diskussion om ” självmordsmemen ” på Age of Treason-bloggen.)

1. Påståendet att vit fördrivning är helt och hållet vårt fel är uppenbart absurt, eftersom det vore att förneka att andra grupper har handlingsförmåga och bär något ansvar alls. Det rentvår de icke-vita som översvämmar vita länder, driver oss från våra hem, förstör våra kulturer och tränger undan våra efterkommande.

Men det är mer än orimligt. Det är motbjudande. Det medför att vita offer för icke-vita våldtäktsmän, rånare och mördare är ansvariga för sin situation, men deras angripare är det inte. Det innebär att Christopher Newsom och Channon Christian bär ansvaret för att de blev torterade och mördade av ett svart gäng, inte de svarta själva.

Makten bakom makten

Min recension av dr Kerry Boltons bok Revolution from Above finns att läsa på Realisten.se. Boken finns att köpa på Arminius.se och Arktos.

Bolton menar att både marxismen och kapitalismen fungerar enligt en “dialektisk strategi”, vilket innebär att man stöder en viss utveckling eller rörelse, medan man egentligen har för avsikt att uppnå ett helt annat mål, på lång sikt. (Detta skiljer sig med andra ord helt från vad ex. Platon avsåg med begreppet dialektik.) Plutokraternas dialektik går alltså ut på att, eftersom plutokratin (samhället där storfinansen bestämmer) inte kan uppnås förrän jordbrukssamhället har industrialiserats, så tvingar man med socialismens eller kommunismens hjälp bondesamhällen att industrialiseras, och socialismen privatiserats och globaliserats i sin tur bort, bit för bit. Exempel på detta har vi, enligt författaren, sett i Ryssland och Kina. De politiskt radikalas fiende är, som Oswald Spengler uttryckte saken, i teorin de rika, men i praktiken angriper radikalerna i stället traditionalismen å de rikas vägnar, för att bryta ner alla barriärer som står i vägen för pengarnas makt – utan att de politiska idealisterna själva anar oråd.

Den globala pengamakten ser familj, moderskap och traditionella könsroller som lika stora hinder som nationalstater – de står alla i vägen för en globaliserad ekonomi med frihandel. För att effektivisera ekonomin krävs att man tonar ner skillnader mellan individer och grupper, att man standardiserar människan så mycket som möjligt, för att förvandla henne till en utbytbar komponent i det ekonomiska maskineriet. Kvinnan måste göras delaktig i produktionen, och för att få henne att gå med på det frivilligt har man kallat hemmet och familjen för “fängelse” och fabriken för “frihet”.

Socialismen används av de nyrika som en murbräcka mot det gamla styrande skiktet. Trots att det till synes finns en konflikt mellan socialism och kapitalism blev socialismens resultat att alla började tänka i rent ekonomiska termer medan alla andra (traditionella) värderingar ignorerades. Detta underlättade för de nyrika att ta över, eftersom de saknade den gamla aristokratins legitimitet; men de saknade även den jordägande aristokratins lojalitet – pengar känner inga nationsgränser.

När pengar blir ett samhälles enda mål blir sådana saker som familj och barn bara belastningar. Med barn kommer tankar om egendom och arv – hot mot socialismen. Därför måste barnen så gott det går “förstatligas”. Med barn och familj försvinner meningen med äktenskapet och symbiosen mellan man och kvinna, och uppstår gör egoismen utan tankar på framtida generationer.

Ett av verktygen som har använts i globaliseringsarbetet är tankesmedjan the Council on Foreign Relations (CFR), som officiellt grundades 1921 av president Wilsons rådgivare Edward Mandell House (men grunden lades i samband med fredskonferensen i Paris 1919), som en fortsättning på den äldre tankesmedjan The Inquiry. (Man kan läsa mer om CFR:s historia på deras hemsida). Bland de ursprungliga medlemmarna i CFR fanns Paul Warburg, som låg bakom the Federal Reserve Act, och Jacob Schiff, en av de stora finansiärerna bakom den ryska bolsjevik-revolutionen. Deras uppgift var och är, hävdar Bolton, att forma “den allmänna opinionen”.

Why We Fight

Se min recension av Guillaume Fayes bok Why We Fight på Realisten.se.

Guillaume Faye är en författare som på många sätt är kontroversiell: han har varit ledande inom den franska Nya högern, men har även riktat svidande kritik mot densamma; han har skrivit böcker som har gett honom och hans förläggare en villkorlig dom och böter; och han har skrivit en projudisk och anti-revisionistisk bok som gjort honom ovän med de judekritiska delarna av nationalismen (se exempelvis denna artikel). Därmed blir man nyfiken när Michael O’Meara skriver i sitt förord till Why We Fight: Manifesto of the European Resistance (2011, Arktos Media), Gillaume Fayes senaste bok att översättas till engelska, att den är ”the single best synthesis of the ideas and sensibilities animating the diverse parties and tendencies presently resisting Europe’s decline”. Inget dåligt omdöme att leva upp till!

Snöpingar

"Bältesspännarna" av Molin

Bloggportalen Motpol har publicerat min översättning av Jef Costellos text Geldings (‘Snöpingar’) som gästkrönika.

Nej, jag tror inte att det maskulina håller på att förändras, men tydligen gör män det. C.S. Lewis gav för många år sedan ut en liten bok som heter The Abolition of Man. Den bästa delen av boken är ett kapitel som heter ”Men Without Chests”. Det är uppenbart att Lewis menade ”män och kvinnor” med ”men”[i], men det han argumenterar för är faktiskt betydligt mer relevant för artens män. The Abolition of Man börjar med en diskussion om en bok skriven av två relativister, där de argumenterar för att värdeomdömen bara är uttryck för ens ”känslor”. Om jag till exempel säger ”USA är ondskefullt”, så betyder det egentligen ”jag har ondskefulla känslor om USA”.

Lewis vederlägger lätt den föraktligt löjliga ståndpunkten. Det är inte mina känslor som är onda; faktum är att jag kanske inte har några ”känslor” alls när jag ger omdömet. Jag säger att något annat är ondskefullt. Varför skulle någon föra fram en sådan sofistisk ståndpunkt? Lewis förmodar (helt rimligt) att de har en social agenda. Eftersom de flesta konflikter mellan människor beror på värderingskonflikter kan vi eliminera alla konflikter (och krig! halleluja!) om vi lär folk att deras värdeomdömen egentligen bara är uttryck för subjektiva, personliga känslor. Då ingens subjektiva, personliga känslor är mer giltiga än någon annans – varför bråka?

Det är den här läran som skapar ”män utan bringor” – för om vi alla uppriktigt anammade den, så skulle vi förlora vår vilja att försvara det som verkligen är värt att försvara. Lewis hade kunnat säga ”män utan stake”, men han var för artig för det. När han talar om våra ”bringor” närmar han sig egentligen den platonska läran om thymos. I Staten lär Sokrates oss att thymos (som grekerna förlade till bröstet) är den delen av själen som reagerar på hot mot det som vi värdesätter. Thymos är den centrala egenskapen hos en soldat, och därmed föreskriver Sokrates att ”väktarna”[ii] i hans idealstad skall vara de i vilka thymos är den dominerande själskomponenten.

Thymos är ett mänskligt drag och man finner det hos både män och kvinnor. Emellertid är det maskulinitetens kärna och långt mer framträdande hos män än hos kvinnor. Tycka vad man vill, men manlighetens essens är en strävan som ofta övergår i kamp. Att vara man är att sträva efter något värde som går bortom de värderingar som återfinns i Platons ”begärstyper”, vars intressen aldrig höjer sig över bekvämlighet och trygghet. Faktum är, att vara man innebär att vara beredd att riskera bekvämlighet och trygghet för det högre värdet, vad det än må vara.

I själva verket är relativismen en thymosektomi. Och relativism är den moderna världens dominerande ”värdefilosofi”. Francis Fukuyama argumenterar i sin The End of History and the Last Man för att ”begäret efter erkännande”, som är en aspekt av thymos, har drivit den världsomspännande rörelsen i riktning mot liberala, demokratiska stater. Det här är vanligtvis den enda delen av Fukuyama som någon känner till.

I den sista delen av sin bok argumenterar han hur som helst för att den liberala, demokratiska världen i själva verket är ett resultat av att thymos undergrävs. Det är trots allt så att, för att bevara den liberala, demokratiska freden är det absolut nödvändigt att ingen tror sin vara bättre än någon annan. Vi måste tro att alla är lika, alla åsikter lika värdefulla, varje krympling och efterbliven är ”speciell”. Envar som bryter mot dessa regler och börjar uppföra sig som en övermänniska utgör ett hot mot den nya världsordningen. Resultatet är en värld bestående av feta och glada begärstyper, och undertryckta, otillfredsställda thymotiska typer.

Om det moderna verkligen, i grunden, handlar om att undertrycka thymos, och om thymos är det maskulinas essens, så följer att det moderna bygger på att undertrycka det maskulina. Och det här är vad jag såg i den där baren förra söndagen: ett rum fullt av livslevande avbilder av män, män i vilka det centrala manliga draget hade slagits i spillror av åratals vilseledande utbildning genom relativismens försorg.

Originaltexten finns på Counter-Currents.com.

Naming the Jew or not?

Moses Hess (1812-1875), en jude som förespråkade nationalism för judar och internationalism för icke-judar.

At Counter-Currents.com there recently appeared a discussion on the subject of ”naming the Jew”. That is, as I understand the matter, if Jewish involvement in the downfall of the West and the fact that Jews as a group generally act against White ethnic interests – in other words, the ”Jewish Question” – is worth our (the advocates of White interests) attention, or if we should ignore such topics. As most of the arguments against mentioning the JQ are based on common misconceptions that are harmful to White interests, including some straw men that need to be put to death once and for all, I will re-post the main points of the discussion here to help develop philosophical clarity on the matter.

The discussion started with a comment on an article by one Brett Stevens, on why we never will see him ”naming the Jew”, and developed further from there. Probably, to get the point of this discussion, you should at least take a quick look at Stevens’s article, even if what he writes isn’t at all new.

Charles:

I have my doubts about Brett Stevens. Like Lawrence Auster, a racialist Jew who ‘converted’ to evanglical Christianity, Stevens also acts almost as if he just another gatekeeper for Jewish interests on the racial right. I have no idea whether or not Stevens is a Jew, but I don’t think that matters. What matters to me is that Stevens never dares offend Jewish sensibilities.

Here is a typical piece by Brett Stevens that will not appear on Counter-currents:

Naming the Jew and Why You Won’t See It Here

These people claim to reject equality and democracy. They allegedly believe in ‘human biodiversity” and and promote eugenics, but they explicitly refuse to assert the interests of whites. Ironically they are quite explicit about claiming that whites and Asians are smarter than blacks.

Their favorite domains are ‘amerika.org’ and ‘anus.com’. Here is a brief purview of the kind of stuff that appears on their sites:

Amerika.org

American Nihilist Underground Society (ANUS)

Their content often appears on the ‘New Right’ section of reddit. I used to submit content from James Edwards blog, counter-currents, and TheOccidentalObserver on their ‘New Right’ section of reddit and if the number of upvotes my submissions received is any indication, this material was quite popular with their ‘New Right’ readers. But their moderators, one of whom is Doug Vance and another of whom I believe is Brett Stevens haves asked that I refrain from posting any antisemitic or racist ‘white power’ material from JamesEdwards or The Occidental Observer.

The real irony is that if you took their rhetoric about opposing equality, democracy, and diversity at face value, it follows pretty logically that one would support content from people like Greg Johnson, Kevin MacDonald, & James Edwards. But they dare not even acknowledge the interests of whites, nor speak a critical word about Jews. They purport to be exponents of the European “New Right” and are big followers of Evola, Pettit, Linkola, de Benoist, Kurtagic, and even Tom Sunic.

To me the articles on ANUS & Amerika seem like a meaningless and vapid distraction. They want to appear to be profound, deeply philosophical, and reactionary. But their insights are trivial and their political philosophy is quite opaque. If my experience is any indication, their readers enjoy reading someone who is plain-spoken and direct like James Edwards or William Pierce, but their editors would never countenance such an explicit assertion of white interests.

Greg Johnson:

I don’t know Brett Stevens personally, but I like a lot of his work. Yes, I was disappointed with the piece on the Jewish Question that you cited, so I did not repost it. But Stevens has never objected to having his other works reprinted here.

Adam:

Gentlemen, if you actually read most of the articles on anus.com or amerika.org, you’ll come to realize that the overall message of their articles is pro-European, pro-tradition, pro-nationalism, pro-conservatism, and anti-immigration. All of these combined leads to a pro-European message. Don’t just pick out a handful of articles and not read the rest.

Stevens and ANUS are right, though. We need to stop blaming others for our problems and start looking in the mirror. Victimhood is backwards thinking and unhealthy.

Greg Johnson:

The “We have nobody to blame but ourselves” school is false and pernicious.

(1) It is false, because “we” did not do this to ourselves. “They” did it to us. The white race is on the path to extinction because traitorous elites and hostile Jews have set us on the path to extinction. We are only responsible for what happens to us if we authorize it, or if we do not fight back, but to fight back we need to know who the enemy is. Saying that “we did it to ourselves” is just blaming the victim and allowing the enemy to hide.

(2) It is pernicious, because it appeals to fuzzy “high-mindedness” which is more often than not a cover for cowardice, sometimes a cover for collaboration.

(3) It is pernicious, because it induces a false sense of guilt, which is merely a form of self-consciousness, and a debilitating one at that. Guilt makes us less likely to act forthrightly in our interests.

(4) If one is a victim, it is surely unhealthy to dwell on that. The healthy thing to do is get angry and strike back at one’s enemies. The “We have nobody to blame but ourselves” meme just channels righteous indignation into the politically ineffectual channel of self-reproach and hides the real enemy from our wrath.

(5) This is politics, not therapy.

Adam:

Can you explain to me what the jews are doing to you?

Greg Johnson:

Do some reading on the subject, beginning with Kevin MacDonald’s Cultural Insurrections: Essays on Western Civilization, Jewish Influence, and Anti-Semitism, available here: http://www.counter-currents.com/2010/06/cultural-insurrections/

Ulf Larsen:

“Gentlemen, if you actually read most of the articles on anus.com or amerika.org, you’ll come to realize that the overall message of their articles is pro-European, pro-tradition, pro-nationalism, pro-conservatism, and anti-immigration. All of these combined leads to a pro-European message.”

And obviously also a pro-Jewish message.

“We need to stop blaming others for our problems and start looking in the mirror. Victimhood is backwards thinking and unhealthy.”

It is not a matter of blaming anyone (that is a straw man created by irrational philo-Semites), it is a matter of identifying a biological and existential enemy of our race. Politics are about power and making a distinction between your enemies (that is, those who have a claim to power that is contrary to your existential interests) and your friends, not moralism and blaming people. As it happens, Jews are very influential and definitely have biological interests that are contrary to ours.

If anything, we are to “blame” for not identifying our enemy and fighting him. That is our weakness. In a boxing match, if you don’t keep an eye on your opponent, you lose the fight. That simple. If you lose the fight anyway, you have yourself to “blame” (for not keeping your eye on the enemy enough).

How can actually fighting be equivalent to “victimhood”? Is not fighting the enemy thus the equvalent of heroism?

Amerika’s and the European New Right’s attempt to be sophisticated by being stupid and not fighting the enemy is just pathetic and a sign of weakness. Either they don’t know what they are talking about or they are cowards, being the lap dogs of our existential enemy.

Greg Johnson:

Nicely put, but I disagree about blame and victimization. Philo-Semites of course love to claim that anti-Semites blame their own failures on Jews. That is just an evasion of responsibility and self-knowledge. The truth is, however, that Jews have done terrible things to our people, and they are the main impediments standing in the way of fixing our most serious problems. They have victimized us, they are victimizing us, and we need to identify them as the enemy, place the blame where it belongs, and fight against them.

Ulf Larsen:

Thank you.

Well, it is probably more an issue of attitude than of facts. As far as facts go, MacDonald et al. have shown that Jews have caused or helped cause a lot of the bad things going on in the West, and thus we are in some objective sense their victims. What I am not sure of, though, is how constructive it is for us to see ourselves as victims. Maybe it would be more invigorating for us to see things as a fight and have a “may the best man win”-attitude. That is the more manly approach and more in line with our indo-european heritage as far as religion and culture goes. On the other hand the Jews have always seen themselves as victims and they are winning at the moment, so maybe we should learn a thing or two from them and change our culture. Maybe it is just the aesthetics of it that keep me from accepting that point of view.

Whatever the case may be, we should do what it takes to win. Nothing more and nothing less.

(Det är givetvis fritt fram att kommentera på svenska. Jag skrev inlägget på engelska för att diskussionen det handlar om var på engelska.)

Parasiter i naturen

Bothriomyrmex regicidus

Cuckoos are remarkable and instructive creatures. But almost any wonder among the vertebrates can be surpassed by the insects. They have the advantage that there are just so many of them; my colleague Robert May has aptly observed that ‘to a good approximation, all species are insects.’ Insect ‘cuckoos’ defy listing; they are so numerous and their habit has been reinvented so often. Some examples that we’ll look at have gone beyond familiar cuckooism to fulfil the wildest fantasies that The Extended Phenotype might have inspired.

A bird cuckoo deposits her egg and disappears. Some ant cuckoo females make their presence felt in more dramatic fashion. I don’t often give Latin  names, but Bothriomyrmex regicidus and B. decapitans tell a story.  These two species are both parasites on other species of ants. Among all ants, of course, the young are normally fed not by parents but by workers, so it is workers that any would-be cuckoo must fool or manipulate. A useful first step is to dispose of the workers’ own mother with her propensity to produce competing brood. In these two species the parasite queen, all alone, steals into the nest of another ant species. She seeks out the host queen, and rides about on her back while she quietly performs, to quote Edward Wilson’s artfully macabre understatement, ‘the one act for which she is uniquely specialized: slowly cutting off the head of her victim’. The murderess is then adopted by the orphaned workers, who unsuspectingly tend her eggs and larvae. Some are nurtured into workers themselves, who gradually replace the original species in the nest. Others become queens who fly out to seek pastures new and royal heads yet unsevered.

But sawing off heads is a bit of a chore. Parasites are not accustomed to exerting themselves if they can coerce a stand-in. My favourite charachter in Wilson’s The Insect Societies is Monomorium santschii. This species, over evolutionary time, has lost its worker caste altogether. The host workers do everything for their parasites, even the most terrible task of all. At the behest of the invading parasite queen, they actually perform the deed of murdering their own mother. The usurper doesn’t need to use her jaws. She uses mind-control. How she does it is a mystery; she probably employs a chemical, for ant nervous systems are generally highly attuned to them. If her weapon is indeed chemical, then it is as insidious a drug as any known to science. For think what it accomplishes. It floods the brain of the worker ant, grabs the reins of her muscle, woos her from deeply ingrained duties and turns her against her own mother. For ants, matricide is an act of special genetic madness and formidable indeed must be the drug that drives them to it. In the world of the extended phenotype, ask not how an animal’s behaviour benefits its genes; ask instead whose genes it is benefiting.

Richard Dawkins (1976), The Selfish Gene. 30th anniversary edition 2006. New York: Oxford University Press. pp. 251-252.